Helt plöts­ligt skall alla göra quiz. Intron till låtar dug­gar tätt omkring mig och en stark känsla av obe­hag bubb­lar inom­bords. Med pen­nan i ett svet­tigt grepp gapar jag onö­digt högt om exakt hur liten min insats blir för laget. Raderna gapar tomma och i de fall jag kän­ner igen hit­sen har jag ingen aning om vem som gjort dem och var­för. Men fram­förallt har jag ingen aning om var­för denna täv­lan i att kunna rapa flest namn och tit­lar inom popu­lär­mu­si­ken bli­vit en så het soci­a­li­se­rings­form. Längre ner på papp­ret finns en del som kal­las röda trå­den. Hur låt num­mer etts pro­du­cent knyts till låt tvås titel och låt tres land har jag ingen aning om men min okun­skap har för länge sedan gått över i hett hat.

Likt en heja­ram­seskan­de­rande sve­ri­ge­de­mo­krat har jag bytt min okun­skap mot aggres­sion och för det skäms jag. Det jag kan göra är att för­svara varje per­sons rätt till att kon­stru­era driva och dela ut vinnartro­feer (wohoo en öl från tapp i baren) och för­lor­ar­be­vis så myc­ket de vill, bara jag slip­per, för det gör ont att inte kunna någonting.