Vem äls­kar bara med akademiker?

Det är din far.

Han går i sko­gen med stora fötter

mild och vild­rörd, ploc­kar kas­tat glas. Bland mossa och rötter

mår han bra.

Det är salong­erna och sam­ta­lets död

en vän­tan på salongsberusning

utan sprit. Alla vita klä­der, ser­vet­ten i knät

tug­gorna som kväljer

Han låt­sas resa sig, han tror han står men han kryper

genom dry­pande ord­val, det är ett språk han inte kan

Drä­par­språ­ket;

hans hår växer ut över hela kroppen

mid­jan blir bred, något han inte ids vänta på

Ett besked. Att inte passera/passera?

så han kas­tar sina skor och går av asfalten

och de finns inte mera

hans läp­par och midja och kungs­sången i skymningen

han går på sti­gen bland djuren

han bär sitt innersta utanpå kroppen

mel­lan brös­ten kan man stava sig till

hans namn.