Bild­ning­ens disktrasa

Ack. De stora frå­gor­nas oan­tast­lig­het. Alla beslu­tens vara eller icke vara. Så svåra är de att du inte kan drista dig till att tala med mig om dem. Istäl­let får jag höra visa ord om lam­por som skall släc­kas eller tän­das, smu­lor sopas, damm avlägs­nas, strum­por vikas. Med bis­ter stämma under­vi­sar du i den urvridna disktra­sans sköna konst. Jag som inte kan skilja kulör­tvät­ten från lakan­tvät­ten. Jag som inte för­står vik­ten av släta rader av hand­du­kar i ett för ända­må­let anpas­sat skåp. Bakom dessa tyd­liga ting göm­mer du dig och jag skall tvingas ned till denna plats av ren­skrub­bade smör­kni­var och duk­tigt ihop­pac­kade sand­lek­sa­ker (för­står du inte att de spric­ker i kylan?). I hand­lings­pla­nen för den intel­lek­tu­ella omstör­telse som pågår läm­nas vi utan­för. Här råder inte tyst­nad, men de stora frå­gorna får inte rum här, beslu­ten behö­ver fri lejd och luft (kanske finns den inte här? )Kanske befin­ner du dig där, bland de fria orden och med de stora tan­karna till­sam­mans med andra, jag vet att jag befin­ner mig där med andra. När orden kom­mer på tal, när mun­narna öpp­nar sig i för­sök så gapar det tomt. Ut kom­mer istäl­let en rådig kom­men­tar om hur mat­tan åter­i­gen lig­ger kro­kigt och knö­ligt på gol­vet – då kan man snava. Här skall disktra­sans urvrid­nings­prin­cip dis­ku­te­ras, för vi finns bara i den bild­nings­kod som kal­las hus­lig­het och jag är obil­dad, ovär­dig, okunnig.

Att du inte ens kan säger du. Nä det kan jag inte tän­ker jag. Och jag vet ärligt inte om jag öns­kar mest att jag bara kunde eller öns­kar mest att denna bild­ning­ens disktrasa skall dra åt hel­vete, och du med den.