Kära E,

Vi har en del gemen­samt. Mer än jag först kunde tro, men kanske mindre än vad jag nu för­vän­tar mig. Vi har ju inte din ång­est gemen­samt, även om den ibland känns.

Jag har ratio­na­li­te­ten. Den har jag ärvt av min familj. Det finns myc­ket bra som jag har ärvt av min familj, dock är denna egen­skap enbart en adve­kat bort­för­kla­ring att lugna sin­net med (vems sinne som lug­nas är mindre intressant).

Ratio­na­li­te­ten är, mot­sä­gel­se­fullt kanske, enbart för de under­pri­vi­le­gi­e­rade att beakta. Likt en bun­den hund är vi såle­des heder­ligt trogna, och genom heder tys­tade. Inte ens om vi hade möj­lig­he­ten till det du har, hade vi vågat ta chan­sen. Ratio­na­li­te­ten styr oss mot den redan upp­tram­pade väg, den väg som leder bort från kri­ti­ken av det som ratio­na­li­te­ten söker åstadkomma.

Ratio­na­li­te­ten är för de under­pri­vi­le­gi­e­rade att beakta. De andra, utan ett uns av skam i krop­pen, har både tid och rum att handla utef­ter känslan. 

Du är bra på att känna, du.  

Jag vet inte vad du har ärvt av din familj, men av mig får du avund­sjuka. Jag tror att du har ärvt så myc­ket, så myc­ket mer än pengar. En kul­tur, en smak, en stil. Kun­skap och fri­het. Det kanske har varit ett mödo­samt liv. Lite av detta vet jag. Men det mesta jag vet, det är min känsla. Och den är fylld av skam. När jag tän­ker på dig så fylls jag av skam.

Tvi­vel må vara skam­mens bro­der, och det är väl så, att jag tve­kar. Mitt ursprung har tvingat mig till detta illa­pas­sande till­kor­ta­kom­mande, syn­ner­li­gen illa­pas­sande i en tid av eli­tis­tiskt dra­vel. Hur ska jag någon­sin hinna ifatt? Hur ska jag någon­sin kunna bli lika bra som du?

Någon sa (kanske var det Strind­berg, om hans moral bör vara väg­le­dande) att svart­sjuka inte är ång­es­ten att för­lora; det är ång­es­ten att dela. Vi må ha myc­ket att för­lora, men vi delar på den här käns­lan, du och jag. Den svär­tar oss till den grad att vi inte längre kan känna glädje. Vi delar på en känsla som är för­pas­sad de som tviv­lar, likt oss.

Den enda skill­na­den är att jag är ratio­nell, och du är det inte. Det är en kom­pli­ce­rad histo­ria bakom varje ord jag väl­jer, bakom dina finns nog mest skön­het och inprän­tad kunskap.

Det må vara en bedrift att tala med mun­ka­vel. Frå­gan är om det ens går att tala med mun­ka­vel, eller vem som orkar lyssna. Jag föd­des med mun­ka­vel, medan du föd­des in i talet, kons­ten, kär­le­ken. Det må vara en fri­het ovär­der­lig i pengar att kunna tala fly­tande, det språk som du lärt dig från barns­ben. Det må vara en fröjd att höra dig tala.  

Jag avun­das dig och alla de år du spen­de­rat på att infria din, min, dröm.